Arbetet i trädgården räddade mitt liv

Patrik Grahn, som är professor i landskapsarktitektur och miljöpsykologi, berättar i en DN-artikel om resultaten av en studie där 120 personer med utmattningsdepression och stressrelaterad depression fått rehabilitering i form av trädgårdsterapi. Tre av fyra som ingår i studien är inte längre sjukskrivna efter trädgårdsterapin, vilket kan jämföras med att det vanligtvis inte brukar vara mer än en av tio som rehabiliteras när det rör sig om långtidssjukskrivna. Hur kan det komma sig? 

Patrik Grahn berättar att det finns studier som visar att nybildningen av hjärnceller ökar i naturmiljöer och att mängden stresshormoner minskar i och med att vi känner oss trygga och slappnar av av att arbeta i naturen. Att påta i en trädgård kan påverka fysiologiska processer som gör att vi mår bättre. Det är dock inte långa sessioner med motorgräsklipparen det handlar om i studien, utan aktiviteter som att gräva i jorden, så frön och plantera om blommor. Tänk om vi kunde se sambandet och slå två flugor i en smäll - öka odlingen av grönsaker och frukter i villaträdgårdar, kolonilotter och parker och samtidigt förbättra folkhälsan (och minska kostnaderna för vård och arbetsbortfall)? De flesta som upplevt det skriver nog under på att det ger tillfredsställelse att skörda frukterna av sitt eget arbete. Det ger också en känsla för hur maten hamnar på bordet och kunskap om ekologiska samband, vilket många i dagens samhälle saknar. Skräckexemplet om skolbarn som ombads rita en fisk och avbildade en fiskpinne är inte så avlägset som man skulle kunna tro. Härom året initierade jag och genomförde tillsammans med en kollega en undersökning bland personer som handlar ekologiska grönsaker och frukt. Bland svaren, som nästan uteslutande getts av högutbildade individer, fanns de som i samma enkät svarat att de önskade mer lokalproducerade grönsaker samtidigt som de på en annan fråga svarat att de ville ha mer exotiska frukter som t ex melon. Jag tvivlar inte en sekund på att de som gett dessa svar på en direkt fråga skulle kunna förstå sambanden och redogöra för vad som växer var och när - men den omedelbara kopplingen mellan jord och bord har gått förlorad i mångas medvetande. Känslan för hur det hänger ihop, för sambanden. Det är en aspekt som sällan hörs i debatten när miljö och livsmedelsförsörjning diskuteras, men som jag tror inte är obetydlig faktor i sammanhanget. Urbaniseringen har pågått i flera generationer och för varje generation förloras kunskap och erfarenhet. Om fler odlade i städerna - om så bara på balkongen - tror jag att det skulle kunna skapa en förståelse som skulle vara betydelsefull i debatten om mat och när olika viktiga val görs. Det skulle behövas en folkbildningsrörelse inriktad på odling. Obligatorisk trädgårdspraktik under skoltiden, "utbildningsträdgårdar" och fler odlingsbara ställen i städerna. Jag ser bara en hel lång rad av vinster vi skulle kunna göra. Gladare befolkning, hållbarare samhälle, och studier som visar att vi mår bättre av att påta i trädgården är bara några av dem. En av deltagarna i trädgårdsterapi-studien berättar för DN att "– Arbetet i trädgården räddade mitt liv. Utan det är jag inte säker på att jag hade valt att leva vidare" och fortsätter "– Vi fick arbeta i naturens takt. Det går inte att skynda på växterna, men de måste skötas om för att växa. Där insåg jag att jag hade misskött mitt liv, på samma sätt som man kan missköta en trädgård."

Rätt upplagt tror jag att gemensamt trädgårdsarbete på bostadrättsföreningens gård också kan gynna grannsämjan. Det blir en mötesplats. Visst finns det risk för gnäll om grannar som inte gör sitt i trädgården, men varför t.ex. inte anlägga ett område på gården med pallkrageodlingar?

Det kan definitivt gynna grannsämjan. Som barn och nyinflyttad lärde jag känna alla grannar när jag sprang runt i huset med en kalender där grannarna fick skriva upp sig på vilka sommarveckor de kunde sköta bevattningen. Jag hade ritat den och klippt ut i form av en vattenkanna och kalendern vandrade sedan från granne till granne under sommarhalvåret. Det blev ett samtalsämne och alla grannarna kände sig delaktiga i att det grönskade och var fint. En del blev så nitiska i ogräsrensning att de ryckte upp planteringar i tron att de var ogräs (odlingar har också en utbildande effekt på stadsbor!). Vinbären som växte i närheten blev också en mötesplats för grannar som annars inte umgicks. Det är enkelt att börja prata om ett vinbärsrecept medan man plockar. Tillsammans med många andra aktiviteter som skapade samhörighet, att man hade kul tillsammans och en känsla av att man tillsammans tog hand om sin närmiljö bidrog säkerligen till att det var ett område helt fritt från klotter och annat som annars är vanligt i Stockholms innerstad.